USE ONCE AND DESTROY

Nu står jag inte ut längre. Jag kan inte låta er leva i ovisshet. Ni, som troget kämpar er igenom tonvis av meningslösa blogginlägg i jakten på sanningen, förtjänar att få veta. Det här är ingenting nytt. Jag har nu, i nästintill åratal*, filat på min teori och nu slutligen beslutat mig för att lämna ut den åt en obegränsad skara. Som ni kanske anar, rör det sig om ännu en utläggning kring kärleksförhållandets svåra konst.

Det hela är mycket enkelt; kärlek och karriär går inte ihop. Jag vet inte hur många gånger jag förgäves försökt intala mig själv att inträdet i ett förhållande inte på något vis får lov att påverka effektiviteten, vare sig det rör sig om livsnödvändigheter som studier, umgängeskrets eller konsumtion. (För hur jävla kul är det att bränna 3000 spänn på kläder när man ändå är garanterad ett ligg?)

Visst, nu när det lider mot hösten känns det kanske någorlunda mysigt med en boyfriend som gladeligen visar kärlek(...?) genom att låna ut sin halsdukduk eller liknande. Visst. Sen sitter man där och försöker plugga in 120 sidor kärnfysik, och allt man kan tänka på är honom. För att inte tala om det sabbade utelivet. Eller förlusten av en sådan frihet som att kunna äta och rapa i sängen. Inget hår, inget svett och inget liv. Nej, kära vänner, partnerskap är ingenting för det moderna samhället och ännu mindre är det någonting för mig.


* = Sedan jag blev dumpad för första gången.