...

Underbart att nobelpriset i litteratur äntligen tilldelats någon som faktiskt uppskattar det. Inget surmulande à la Jelinek här inte! Orhan Pamuk poserar välvilligt för kamerorna och berättar gladeligen att han, till skillnad från många tidigare pristagare, faktiskt tänker dyka upp för att hämta priset. Love it! För, vad är grejen med att dela ut ett pris till någon som ändå inte visar sin uppskattning? Att i egen hög person visa sig vid utdelningen är väl i alla fall det minsta man kan göra? I annat fall kunde man ju lika gärna stryka hela partajet. Den kungliga närvaron. Prispengarna. Gnällspikarna kunde få ett diplom med passande text och that's it. Skita i chansen att få shake:a loss med Horace och gänget och istället sitta där, i sina inbodda lägenheter. Mala på om sin "sociala fobi" och slänga med sin (fördomar comin' at ya) grådaskiga, för sin ålder alldeles för långa, hårman i ett försök att dölja ansiktet och därmed slippa Den Hemska Uppmärksamheten.

Å andra sidan är det kanske bara vi i generation dokusåpa som inte förstått grejen med att prestera utan minsta attention. Vi sitter fortfarande och väntar på "nobelpriset i blogging" och den dagen, då vi kan supa oss fulla, hänga med Kronprinsessan och skaka med Horace i Blå Hallen.