djupa funderingar över lite snabbmat och en moviebox

Har nu tillsammans med mina medfanatiker fått uppleva 12 timmars filmmagi i form av alla sex Star Wars-filmerna. I sträck, förstås. När andra spenderade fredagkvällen med sup och hångel, valde vi att viga denna veckans mest värdefulla kväll åt en orgie i kebabpizza, rödsprängda ögon och invecklade familjerelationer.

Kanske inte helt oväntat väcktes här otaliga gamla minnen till liv. Jag minns hur jag som liten hade väldigt svårt att acceptera det faktum att Darth Vader egentligen inte alls var ond, innerst inne. Och att en av filmhistoriens kanske mest fruktade antagonister framtod som så ynklig då historien började lida mot sitt slut. Detta var för en 7-åring svårt att smälta, for sure, och ledde ofta till oändliga diskussioner huruvida dåtidens alla TV-spelsbossar verkligen var onda. I hjärtat, liksom.

Det värsta med det hela, är nästan att jag än idag kan komma på mig själv med att önska att allting i min omgivning var svart eller vitt igen. För att få tycka illa om någon på riktigt, och dessutom med all rätt, är väl för oss människor någonting av det mest tillfredsställande som finns, eller?