Dagen då Malmö blev storstad

Sträckkörde upp till Karlskrona häromdagen för att hämta hem den äldre av mina bröder från det numera årliga militärlägret. De är udda upplevelser, småstäder. Satte mig på Lennarths café strategiskt beläget mitt på Stora Torget, mellan Mix Glassbar, (det i Sveriges samtliga mindre samhällen obligatoriska inslaget) Carlings och det som en gång var Föreningssparbanken. Stället var ett riktigt tantfik med leverpastej och Sarah Bernardt och varm choklad; jag kunde nästintill beställa in en latte och fortfarande känna mig astrendig. Jag var inte längre mainstream i Raybans och acnejeans - jag var en världsvan kvinna från storstaden på fältuppdrag.

Fick syn på en förhållandevis ung tjej i väntans tider. Hon for runt på torget runtdragandes på sin son i ett desperat försök att uträtta ärenden i världsmetropolen. Började i bästa tittapåmignuskajagskrivadethäriminblogg-anda fundera över hur hon hamnade här. Växte hon upp i den där gula Stensjöhus-villan vid infarten till staden och trivdes sååå bra att hon bestämde sig för att stanna kvar och låta sina avkommor växa upp i samma, inspirerande miljö? Träffade hon karln sin, även han från trakten, på Oleary's en sen fredagkväll? Veckopendlare till Ronneby? Jaha ja.

Förvisso - den gravida kvinnan i rödrandig stretchtopp hade kanske ett sjuhelsikes liv innan hon bestämde sig för att dra sig tillbaka. Till lugna, natursköna Karlskrona. Kanske var hon en gång modell i Paris, hon också? Dejtade rockstjärnor och drog linor breda som Unter den Linden. Jag har verkligen ingenting emot landsbygden, men småstäder skrämmer mig. Jag vet att Malmö kan inte brottas med Stockholm. Eller London. Eller Tokyo, för den delen. Malmö är också ett obetydligt stänk i vänsterhörnet, men efter en dag i lugna, natursköna Karlskrona längtade jag (nästan) tillbaka till glowsticks, markerade bågar och prettoskribenter med VIP-listekomplex.