Igår fyllde jag 20 (ja, jag delar födelsedag med både Bruce Willis och Albert Speer) och har därför spenderat förmiddagen på stan, viftandes med liten lila, klirrande plastpåse, vars innehåll nu skall uppradas preussiskt brevid mina böcker i ubåtslära. Instruktionslitteratur för ubåt typ konventionell är det nya Taschen, helt enkelt.

Mina föräldrar frågade hur det kändes att (än en gång) fylla jämnt. Jag svarade att det kändes dåligt, därför att jag inte åstadkommit någonting i livet. Jag berättade om min hardcore åldersnoja, men de bara skakade på huvudet och påpekade hur jag faktiskt sett nästintill halva jordklotet. Det hade minsann inte de gjort.

Självklart är det just därför jag får panik så fort jag tänker på att 20 år av mitt liv redan passerat. Med god hälsa, medelhögt IQ och en uppväxt som inte utspelat sig på landsbygden i Azerbadjan, har jag hittills inte lyckats komma på någon god anledning till att jag nu sitter här utan varken högskolepoäng eller Augustpriset. Och snart är jag gammal och grå och har KOL och fem cancersorter. Ska ta mig ett till glas jordgubbsjuice, det sägs ha föryngrande effekt.