Förra helgen spenderade jag i Berlin. Där träffade jag LDS-mannen och ni hör ju på namnet han han var one of God's own prototypes; too wierd to live, to rare to die.
När jag först fick syn på honom låg han i en fåtölj i närheten av dansgolvet och sov. Han hade såna dära rastaflätor och var barfota. Det är han tydligen alltid, LSD-mannen. Låter man blicken falla mot hans blåfärgade fötter kan man nästa se hur de är på väg att trilla av eller vittra sönder.
Men visst var han på gång. När han väl hittat diskokänslan och sett sin omgivning förvandlas till reptiler var det en lycklig varelse man hade framför sig. En livsnjutare i ordets rätta bemärkelse. Inte heller snålade han med glädjen då han ideligen såg till att förse sitt entourage med syra (som han droppade direkt i deras hungrande gap med hjälp av en pipett).
LSD-mannen alltså. Not even considered for mass production.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar